Jag vet inte hur jag ska förklara allt, nu det sista har allt blivit så fel. Vi båda har gått i perioder och mått dåligt efter att vi gjorde slut på vårt förhållande, nu var det tydligen min tur igen. Jag är så sjukt rädd för att förlora dig och allt vi haft, jag är alltså rädd att förlora vår vänskap, något som funnits där så länge men som sedan utvecklades till kärlek, en kärlek som var fruktansvärt stark men som vi inte kunde hantera. 
Jag vill att du ska må bra, det är en självklarhet, bara att jag måste våga släppa taget om dig, är rädd att allt bara går åt skogen och att vi tappar varandra på vägen...
Du är så himla bra vännen, du finns där o vill mig så himla väl! Du har alltid ställt upp och har alltid fått mig att må bra. Ibland ångrar jag lite att det gick så snabbt för oss när vi klev in i förhållandet, men vi var ju båda ändå så säkra på vart vi hade varandra, men tänk om vi aldrig får tillbaka det vi hade innan? Om du träffar ngn, jag träffar ngn, som kan göra att vi inte kan ses längre, att vi inte har tid för varandra. Det får inte hända, jag hoppas att vi båda alltid kommer vara medvetna om varandra och att vi skaffar oss tiden att ses ibland, bara ibland, men regelbundet.
Detta låter som värsta kärleksförklaringen, men jag har tänkt och jag erkänner att jag trodde där ett tag igen att det fanns ngt liknande där.. men tror ändå inte det.. Bara ett otroligt starkt band som jag är livrädd för att göra sönder.
Du är en av mina bästa vänner och absolut först på topp bland kill kompisar, det blir en hård konkurrens för den människa som vill åt den platsen.

Jag är inte kär i dig, men jag ÄLSKAR dig.
Ville bara få ur mig detta...
Du är den bästaste Fredriken i världen :)

Thanks / Mikaela Busi

---