Ibland undrar jag hur människor i min omgivning mår.. alla kompisar.. mamma, pappa & bror ?

Jag menar man pratar ju inte om sånt, bara det här opersonliga: Hur är det ? Hur man än mår så säger man "BRA" ( många gånger iaf, beroende på vem som frågar ) Men om man lägger till ordet "egentligen" så blir det plötsligt en djup fråga, en fråga som kan väcka många känslor, något som kan hjälpa personen att verkligen få ut vad den känner.. Hur är det egentligen ?

Jag har väldigt lätt för att visa känslor och att uttrycka mig, jag vet inte om man ska se det som en positiv grej i alla lägen, det finns ju inget som är bra i alla situationer.. men det är ganska skönt, jag går inte och bär på saker under en längre period, jag hittar någon som man kan prata med, någon jag litar på, nu är väl detta i stort sätt bara en människa jag vänder mig till, iaf när det är större saker som bara hon kan få veta.. För Linda finns alltid där, det vet jag, både i vått och torrt.. Hon står aldrig ivägen för mig, bara när jag är på väg neråt..

Men när jag tänkte på det här så tänkte jag: Jag mår ju inte tiptop varje dag, är det bara jag som har ett växlande humör och så ? För mina kompisar ? Dom borde ju också ha det, men vi pratar om det alldeles för lite, tänk om det skulle hända något någon gång, hur ska man då kunna hjälpa när man inte vet något, när man inte har någon aning om det som hänt innan ?

Men lite vet man.. Och det är om dig, ja gumman, jag menar dig ! Du är bara inne i en jobbig period, men om du gör allt som står i din makt och verkligen ger dig fan på att du ska komma ur det träsket som du befinner dig i nu, så klarar du det ! Man måste bara kämpa, inse sitt eget värde och slåss för det.. När du är klar med det så kommer de nya problem, det är verkligen så, livet är inte smärtfritt, men då är du en starkare människa, en tjej med mer självkänsla som vet att ho kan klara sig.. Älskar dig Linda, jag finns för dig.