Den 8:e juli är en dag som jag minns så väl! Jag hade en heldag med mig själv.. Det var den dagen jag kände att jag hade hittat mig själv efter allt med Fredrik och det där.. Jag var så himla glad för att vara ensam och bokstavligt talat älskade livet! Sen två dagar efter, då hamnar vi på fredag morgon.. Då hör Niclas av sig bara sådär, hade inte pratat med honom på 4 månader, men då var han på väg till Strömstad, plötsligt glömde jag hur arg jag egentlig var på honom, jag såg bara fram emot att träffa honom.. Så när jag såg honom den kvällen blev jag glad, vi bara snacka och hade det allmänt bra.. Han åker hem till sitt, jag somnar och vaknar upp på lördag morgon för att gå till jobbet.. Var hur glad som helst för att jag hittat mig själv och att jag hade det precis som jag ville ha det.. Skulle jobba stängning den dagen men sen skulle jag och Louise ta ett eller möjligtvis flera glas vin ( Jag skulle fira min ledighet på 3 hela dagar, aa det är sällsynt med tre dagar i rad! ) och sen gå till skagerack.. Vad händer?! Joo, det vara början på när Mikaela vände rätt upp och ner på sitt härliga liv! Varför just jag? Är det enda jag kan tänka nu.. Då tänkte jag absolut inte i de banorna, tänkte jag överhuvud taget? Det är frågan.. Tror faktiskt inte jag gjorde det.. Hur blåst får man lov och vara som tjej? Att jag inte fatta att jag bara ställde till det för mig själv? Ååååh är så arg och ledsen på mig själv just nu.. Och han då? Han verkar inte förstå alls.. känns som att jag bara vill prata med honom en sista gång, att han kan säga att han inte vill träffas, trots att han sa att han ville det det för ett par dagar sen, men man märkte att det var något som tyngde ( heter det så? Ni fattar! ) honom, sen kan jag glömma detta.. För det är inget att minnas.. Om jag bara hade tänkt lite lite innan allt detta hade hänt..