Igår kväll gick ett program på TV´n som hette `Barn med anorexia`, som ni säkert förstår så var det inga som helst problem att fastna i detta skrämmande program.. du kan bara inte slita dig när du väl börjat titta !
Rätta mig om jag har fel, men tror det var en brittisk dokumentär. Jo så var det, det handlar iaf om en anorexiklinik i London där de har plats för ca 30 barn. Dokumentären skildrar deras tolvveckorsprogram med barnens egna videodagböcker och samtal med varandra som grund. Asså, det var så hemskt och chockerande att se hur flickorna såg på dieter och fett. Fruktansvärt att se hur mycket media påverkar oss människor idag, trots att vi inte vill eller ens vet om det !
Programmet gick iaf ut på att gå efter ett bestämt program under tre månaders tid, efter dessa veckor skulle flickorna ha ändrat sin attityd mot mat, för att sen gå tillbaka hem till sina vanliga liv utan att falla tillbaka till det livshotande stadie där de varit innan.

Man fick se när flickorna skulle äta, vissa hade sånna problem, helt sjukt, dom försökte, man såg att de försökte, man såg också på ansiktsuttrycken hur mycket tankar som kretsade runt i deras huvuden.
Kliniken hade två kök, ett brunt och ett blått, barnen i det bruna köket lämnades aldrig, personalen var tvungna att stirra på dom, varenda tugga, dessa flickor hade nämligen tendens att gömma mat i kläderna, håret och till och med under naglarna.. så alla långarmade tröjor skulle av, naglar klippas och hår sättas upp, helt hemskt. Tjejorna i det blå köket däremot, kunde äta på egen hand, de klarade att få i sig maten på den bestämda tiden mm utan att fuska.

Det är väldigt viktigt att få se sånt här, hur illa och hur långt det kan gå, att det handlar om liv och död.
De flesta som lever med anorexi är kvinnor, tror det är 90 %, en väldigt stor del om man tänker på hur många som lider av detta. En undersökning visar att det som oftast drabbas är flickor som är duktiga och ansvarsfulla i skolan, det vill säga att de är intelligenta och att de ofta har mål med allt, och för att nå målet så gör man hur mycket som helst, man ska bara dit liksom. Men trots dessa bra egenskaper så har dom dåliga självförtroenden och en dålig självkänsla.
Det där med att dom ofta sätter upp mål stämmer ju väldigt bra, det är ju det man gör hela vägen, men att man når det första målet märker man inte, andra märker det, men inte en själv, så detta sökande efter att nå målet fortsätter.. Det är verkligen hemskt.

Vissa människor pratar dåligt om personer med den här sjukdomen, som om att dom inte är "smarta nog".. Det handlar inte om det. Det är människor precis som alla andra men som har ett psyke som säger till dom vad som är rätt och fel. Det är ju inte det att dom "leker dumma", sjukdomen styr dom.. styr hela livet.. det är det dom lever för.. dom ser inte det du ser. Men man kan bli frisk från detta, jo visst det kan också ta tid.. Men sålänge folk i människans omgivning inte ger upp hoppet så kommer personen ifråga snart förstå att det är inte bra det den håller på med, men allt tar tid, bara att acceptera. Personen behöver dig mer än allt annat men det gäller också att veta vad man ska säga och inte ska säga.. Kan lätt bli fel..
Detta är vad jag tror.

Denna dokumänter väckte oerhört mycket tankar hos mig, säkert hos många andra också .. Nu förstår man lite mer hur de personer som drabbats av detta mår/mådde,..
Och till er som lyckats bra med att komma ur detta, vänder mig främst till en viss person, du vet vem du är, så ska du veta att jag finns där, du är superfin och ska vara riktigt stolt över dig själv, du är en sjukt grryyym tjej och lägg på minnet att du är guld värd ! ILY ..


/ Mikaela