Kom och tänka ganska mycket på det där med gränser ikväll.. Både vad man kan tolerera från vänner men även i förhållanden.. Två personer måste ju mötas nåntstans, det går ju inte att göra som en person säger.. det funkar ju aldrig i längden, man måste kunna stå på sig när det gäller vad man tycker och känner, det där med att ge mig sig och att bara ta emot den där skiten man ibland kan få är farligt..
Men vart går gränsen med att bråka i ett förhållande? Tydligen är detta väldigt olika.. Fruktansvärt olika.. Tror att detta kan ha och göra med att alla nöjer sig med olika mycket.. vissa ser livet som att det ska vara ok medans andra har så mycket högre krav. Jagtror att jag är den där personen som ställer lite högre krav på både mig själv och andra. Varför nöja sig med det som är lagom bra när man kan få det bra om man bara ger det lite mer tid och kämpar för det? Jag känner många som har förhållanden och som fungerar jätte bra, varför bråka? Då kan man ju lika gärna vara ifrån varandra.. Dessa personer som jag pratar om lever ihop, då menar jag att dom lever på riktigt, dom är bästa kompisar men ändå pojk och flickvän, dom har kul ihop och det är ju det som är grejen?! Annars kan det väl kvitta, man har varandra för att man ska må bra, inte tvärtom. Självklart står inte jag och tror att dom aldrig bråkar, det gör alla.. men det ska ju inte vara något varje dag, varje vecka, det kan ju inte vara hälsosamt för någon..

Vi är ju här på denna planet för att leva och vara glada! Inte waista tid på något som inte kommer göra en lycklig i slutändan.. och sånt vet man väl, eller gör man inte det? Jag har nog vetat om det, sen kan jag erkänna att man blundat för det ett tag innan man tog sig i kragen för att verkligen gå vidare och kämpa efter det där riktiga livet..