Varje morgon när jag vaknar så tänder jag ett ljus,. det har bara blivit så, och varenda gång tänker jag på farfar.. Det är precis som att någon liten del i mig har förstått att han är borta och inte kommer tillbaka men att resten av mig inte förstår.. Att jag kommer se honom en vacker dag igen.. att allt är som vanligt, att vi ses sällan, precis som det alltid har varit.. Det är väl kanske det som gör att jag inte förstår?