Jag förstår naturligtvis att mina vänner säger saker som är mindre bra om mig.. men det är ingenting jag funderat över, hur bra skulle man må om man gick och klura på vad andra människor säger om en? Jag vet inte exakt vad som sagts, och jag vill nog inte veta helt heller,. För det jag vet räcker, för jag har ett svagt minne av känslan jag fick när jag fick veta.. och jag reagerade ganska kraftigt, vilket jag absolut inte hade gjort om det bara var en fjantgrej..
Det värsta jag vet är när man får höra saker från annat håll, varför kan hon inte säga till mig som det är istället för att prata md massa andra först? ( I vissa fall kanske man inte alltid gör så själv heller, men i den här situationen är hon tvingad, det kallas raka rör ) Klart man kan störa sig på sina vänner ibland, absolut.. det gör jag också men här kommer skillnaden.. Det lilla man stör sig på har någon gång tagits upp! Personen vet vad jag isf inte gillar hos den, men att man är så feg och inte kan ta den diskussionen stör mig.. Jag tänker inte säga nånting, för jag är också feg för att ta den diskussionen och nu är det inte min uppgift,. hatar att spela med.. eftersom det känns som att hon också gör det nånstans, för annars hade hon inte sagt ad hon sagt..

Har börjat fundera mer och mer på riktiga vänner och speciellt nu när man gick in på blogg´s nyhetsida.. där möts man av rubriken
'Så ska en "bästa vän" vara'

Någon som finns där jämt och ständigt
Någon man litar på och kan berätta allt för
Man ska kunna vända ut och in på sig själv men ändå bli accepterad, för jag är jag..
Någon man skrattar med tills man får ont i magen
Någon som får en på bättre humör när man har en dålig dag eller blivit dåligt behandlad